Finland imorgon; biljetter bokade och tudelad vilja.
Är risigt trött och behöver kaffe; katten har varit i slagsmål och haltar runt med förgörande blick. Mormor havrerad. Pappa advokatbråkar. Mamma ledsen. Katten skadad. Jag har brutit lillfingernageln. DOOM IS UPON US, DOOM!

[ödessymfonin på mungiga]

Jag har ett vredesutbrott med naglarna begravda i handflatorna; nackhåret spikigt och en betungande kramp som löper med blodet. Vill bli slagen och slå. Vill skalla väggen och få min madrasserade cell. När jag tillslut märker att ögonloberna svartnar och det blir svårt att se något annat än den irrationella ursinnet - då går jag snabbt in i badrummet. Drar igen dörren och vrider om det slitna låset som lågt rasslar. Tänder spegellamporna, drar av kläderna och ställer mig under hetduschen tills axlarna inte längre är hårt spända uppe vid örsnibbarna; känner muskulaturen ge efter allt eftersom huden rodnar och ångan bolmar omkring. Andetagen tungvåta. Det blir långsamt okej. Bättre. Försöker desperat bläddra igenom orsakerna till utbrottet; varför jag blixtsnabbt kan gå från lojt läsande till att stå i den nedsläckta gillestugan och attackeras av den där hårdhänta handen över strupen. Förstår ingenting. Förstår inte hur ihoptrasslade mina synapser är. Vet inte vad som utlöser det där eldinfernot inombords; det där förbannade klotet som far genom kroppen och lämnar köttet brandsvart. "Jävla dåre, jävla dåre, jävla dåre" mumlar jag; fortfarande i duschen. Lutad mot väggen. Skalpen svider nu av hetvattnet; strålarna bombarderar som lasrar och det som tidigare var avslappnande börjar göra ont.

Kliver ur.
Slapptorkar håret, oengagerat. Det får luftas till frissiga lockar som charmlösa står upp och får mig att likna en bänksovande alkis med månadsgammal permanent i sitt färglösa hår. It's not like we're going to pretend like that's not what the future has installed for me. Jag bara förbereder. Vänjer mig.

Sätter mig i soffan med mamma; hon berättar trött om arbetsdagen och jag betraktar fårorna i hennes ansikte. Hur länge har de funnits där? Djupa sträcker de sig från näsvingar till mungipor; en hård linje över hakan. Och fårorna kommer bara bli fler; ett nätverk av åldrande - som inskriptioner över det som varit. Jag betraktar henne och får en tröstlös panik bakom revbenen; det känns som att skrapas rent på innanmäte och sugas ur; allt blodigt inälvsslam slaskar ner i en hink och kvar blir tomheten. Över att allting förändras. Över tiden. Över alla jävla förluster som väntar.

Och sen ringer telefonen gäll.
Och mamma håller luren i vitnad hand.
Och det räcker att se hennes kroppsspråk för att jag ska veta hur illa det är. Hjärninfarkt nummer tre som lamslagit mormor; hennes tal drabbat - afasin som mumlande kvävda gurglande läten. Återigen en sjukhusbädd. Återigen undersökningar. Återigen allt detta som hon inte borde genomlida.

Hon vill inte detta. Hon vill inte ligga där; svag. Krama sina barns händer och ge sneda leenden med halva ansiktet förlamat. Varför kan hon inte bara få gå bort? En fjärde intensiv stroke som slår ut; slår av; släcker. För det finns ingenting hon längre vill och det finns ingen dag hon längre längtar efter, så hur länge ska oändlighetsvandringen pågå när hon sedan länge tröttnat på att gå?

Kanske hinner jag träffa henne, nu i november. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag struntar i vad jag hinner; jag struntar i om jag hinner krama henne eller inte. Jag spelar verkligen ingen roll. Ingen av oss spelar roll. Jag vill bara att hon ska få som hon vill - och det är inte detta. Att bli svagare. Hjälplösare.

Hoppas hon sover; vilar.

Här är kallt. Natten. Menar jag. Men katten håller mig sällskap; hans päls doftar åkermark. Och jag vet inte vad jag känner. Mitt huvud är inte nollställt men det är inte sorgeslitet heller. Jag är lugn. I det här. För det finns ingenting att göra och det finns ingenting att säga. Det finns bara obeveklig verklighet och all kärlek som jag har för min mummo.

God natt nu.

5.000 tecken för att polemiskt avhandla två bokrecensioner och efter att den första recensionen är avklarad ligger min teckensumma på 4.689. Jag är verkligen värdelös på återhållsamhet och naket skira formuleringar; måste börja slakta adjektiv, utsökta fraser, kvicka jävla tankelinjer.


Update: Polemiken färdigskriven och maxgränsen krossad med 1.492 tecken. This sucks ass. Hatar att minimera och plocka bort; slutresultatet känns alltid så otillräckligt då. Som min fars skalp; glest mellan stråna, glest mellan orden.

Update: Men vad i helvete, fortfarande 204 tecken över. Gnisslar mina tänder till emaljstoft.

Återvänder till Thåström och tömmer det kalla teet ur termosen, vet inte hur länge det stått där. Bortglömt. Vissa kvällar kväver jag hungern med te tills magsäcken molar och värmesvettningar bildar fuktskimmer över huden, men jag är aldrig såpass hushållssam att jag städar undan efter mig. Låter istället termosen stå. En dag. Vecka. Mamma mumlar irriterat att hon saknar sin plåtröda airam; vickar menande med foten och slänger menande blickar ner mot källartrappen. Jag svarar jajaja, lägger mig raklång i soffan och räknar takbjälkarna för miljonte gången. Ändå minns jag aldrig hur många de är. Måste räkna om imorgon. Tänja ryggraden rät mot skinnet, sjunka ner i den blästrade rumpgropen och räkna tills jag får slutsiffran; skriva in det med bläck på underarmen och nitiskt memorera. Vilket såklart vore oerhört vettigt och meningsfullt. 'Cause that's the kinda woman I am; I'm all sense and logic. Viktiga viktiga briljanta jag, full med kreativa nödlösningar på vardagstriviala problem. Tristess botas med bjälkräkning, hunger med tebälgning. Botemedlet mot förödande intighet har jag fortfarande inte listat ut men det är väl på väg; snart sitter jag här med pekfingret besserwissrigt pendelviftande i luften och sjunger åh åh ååhå! med segerviss stämma. Of course.

Eller så måste man lära sig leva intill intigheten; svälja den hel, precis som man gör med epilepsipillren; de rostade mandlarna, kuken. You learn. Borde inte vara så krångligt att pressa ner lite intighet i svalget, det är inte som om mina kräkreflexer kommer reagera på det lilla bolmande ångestpaketet - de kräver hårdhänta fingrar halvvägs ner genom strupen för att överhuvudtaget värja sig. Min kropp är alltid så passiv. Dess reaktioner. Dess processer. Det enda som är virilt överaktivt och ettrigt är den där inkompetenta hjärnan som maniskt rivstartar mellan melankoli och hetlevrade utrop; som en speedad åsna mellan hötappar. You suck brain, you suck the will to live straight out of me.

Och vet ni vad som väntar imorgon?
En ny dag. Låt oss göra förberedelser;
[vässar rakbladen och pudrar handlederna]

Man ska håna sin levnadsleda.
Mobba emobruden within som sitter där med kajaltårarna rinnandes och intensifierar en "dålig period" till något utav en limbodans över glödande kol. Så jävla onödigt. Så jävla infantilt.

Nu ser vi lite serier.
Och glömmer skiten.

Ska återarrangera blogglänkarna;
det är tröttsamt att använda externa sidor,
lägga er i favoriternas bloggmapp,
minnas adresser.

Ska bara, se klart en film först.

Jag konsumerar extrema mängder eskapism när mina sinnen är sönderknullade; alla DVDrippar i världshistorien trängs på hårddiskarna och det finns inte en enda serie som är för värdelös att tanka. Med undantag för The Legend of the Seeker som är borderline visuell tortyr, mina näthinnor piskas blodiga av det rituella och oändliga slaktandet av den vackra romansviten. Can't handle it so I don't see it. Men annars fungerar allt. Precis allt. Mina elitismkrav sjunker till bottennivå och plötsligt är burkigt pålagda skratt okej, jag kommer inte ens med hånfulla kommentarer om hjärndöda manusförfattare. Glor bara. Dött. Absorberar intetsägande intriger och checkar nedladdningslistan varannan minut för att kontrollera flödet - vill ju inte hamna i det fruktansvärda scenariot där allt är genomskådat och old news. Måste ha konstant tillgång. Osedda megabites att spela upp tills laptopen går på hetradierande högvarv och fläktarna maniskt blåser, nästan såpass ljudligt att de överröstar högtalarna. That's what I'm talking about; obsessive fucking escapism. Hade jag varit med Daniel så hade knullandet och hånglandet fått vara en de av det hela; min glädje och mitt lugn som allra mest högklassigt när han ligger bredvid och jag känner mig kropp slappna av. Äntligen. Slappna. Av. Men nu är det som det är. Jag har Mininova; last updated torrents och externa hårddiskar som enda livlinor.

De sista högpunkterna i mitt obsessiva stirrande har nog varit Julie & Julia och Crank 2: High Voltage. Den förstnämnda för att den största andelen scener utspelas i kök och då i samband med matlagning; alltid ingredienser strödda över bänkarna, ångande pannor och desperata försök att skapa kulinarisk gudom. Jag är kåt på mat och att betrakta själva tillagningen är såpass upphetsande som det kan bli; det är en jävla tur att vi inte har Food Channel här hemma för jag skulle bli ett med soffan. Växa in i det mörkbruna skinnet. I think I'm turning Somali, I think I'm turning Somali, I really think so. Och filmen var dessutom allmänt charmig med Streep som djupröstad amerikanska i Paris, barnlös men berikad med kärleksfullaste maken sedan begynnelsen. It was all quote goodie-goodie på det där harmlösa sättet som hör Hollywood till och enda anledningen till att jag föll raklång ner i sängen och nästintill grinade när sluttexterna rullade var alltså all maten. Jag menar; en film som kretsar kring mat är en superb film.

Crank 2: High Voltage är den excellenta återkomsten av Chev Chelios, 2000-talets största filmhjälte. Jag älskar det absurda övervåldet; sönderskjutna silikonbröst och avskurna armbågar. Jag vördar alla avklädda kvinnor som håller k-pistar. En film där varannan replik är ett FUCK MOTHERFUCKER FUCKWHORE MASSIVE HOMO CUNT och Chev Chelios är den orörbart råaste mannen som aldrig ler. It's awesomeness, it's hilarious, it's massive homo cunt fantastic och det är snudd på att jag skulle kunna tänka mig en enorm väggmålning av Chev när han kör upp gevärskolven i rövhålet på en fet tölp.

Bara ligga i sängen, glo på väggmålningen och tänka vackra tankar.

Back to basics;

att vakna på morgonen och först av allt känna vilken däst kropp man har där den ligger djupt insjunken i madrassen. Det bleka köttet med bristningarna insprängda som vita fettstrimmor; den porösa degen som är jag. Vrider mig äcklad ner i kudden och pressar in ansiktet tills det blir svårt att andas. Kvalmiga, kuddvarma andetag fulla av koldioxid och kvalster. Vill verkligen inte gå upp till tisdagen, sätta mig vid köksbordet och döfött stirra ut mot det intetsägande. Träden med löven ruttet fallna, gräsmattan dimvåt och himlen skirgrå. Ett öde landskap så när som på ett par huvudhängande hundägare som släpar sina ruffade odjur bakom sig; tassarna ovilliga och lukten av blötpäls som imaginärt sticker i min näsa. Allt så jävla fult. Jag. Världen. Tillvaron. Jag har spenderat hela natten på att sorgset slänga mig av och an, längtandes efter sömn. En förlamande vila så att jag för några timmar slipper känna den där sugande tomhetssensationen i maggropen. Det svarta jävla hålet där allt mitt självhat koncentreras.

du är 24 år gammal snuddar tresiffrig vikt har högskolepoäng som lika gärna kunde varit lekfulla egenstudier för vem vill ha en litteraturvetande mediapsykolog som kan rabbla engelska grammatikregler? studierna inte ens slutförda en kurs hit en kurs dit ett CV som skriker ut förlorarstatus, inkompetens, indolens. du bor hemma hos familjen för du lider helvetets alla kval vid blotta tanken på att lämna dem; takkas' takkas' papà blir säkert deprimerad igen, takkas' takkas' mama lämnas här med hans tråkiga jävla röv, bäst du stannar här glider runt inbillar dig att du här i alla fall har en plats. samtidigt slösar du deras pengar lever på dina föräldrar som en blodsugande parasit för du är värdelös - riktigt jävla monitärt värdelös; arbetslös; rädd. you're drifting. idiot idiot fetwobblande äckliga [vill genomborra pannbenet].

Mina tankeströmmar infantila och tonårshatiska; knappast konstruktiva. Jag vet så väl att. Vägen till sinnesro, djupare andetag och ork går inte genom späkande verbalmisshandel - jag vet fan inte varför jag börjat med det här nu igen. En tid var det nästan okej. Jag såg fetman och tänkte "Äh, det ordnar sig", jag såg min sjaskiga framtid och tänkte samma sak igen, men nu känns det plötsligt helt jävla omöjligt att rycka på axlarna. Det grämer mig; det gräver sig igenom mig; att min kropp fortsätter att växa trots att jag löjligt fåfängt dagligen tränar och undviker bulimifrossan. Det är isande skräckinjagande att jag är lika långt ifrån en karriär; ett eget liv; inbetalningskonto och hemförsäkring nu som när jag var gymnasist och slängde den vita mössan i luften. It's all the same same same. Lika meningslöst. Lika idiotiskt. Det enda som förändrats är min skuld till CSN; den är härligt massiv och frodig - som en saftig växande mossa breder den sig ut över min bankhistorik. Skulden frodas. Vikten frodas. Självföraktet frodas. Paniken frodas.

Jag kan inte ens skriva.
Herregud, det finns ingenting i mig.
Jag är ett vakuum; en ekande hålighet som jag desperat fyller med kaffe i hopp om att det beska tjärskvalpande ska ta över det mörka dovtysta. It's not fucking working. Jag är bara ledsen. Ständigt. Utmattad. Jag har ingenting att säga, ingenting att ge. Och jag tror att en av mina tänder gav ifrån sig ett märkligt knakande läte i natt när jag som bäst låg och gnisslade dem. That would just be terrific. Ett dentalt problem att fokusera på. Något man faktiskt kan lösa med ett samtal och några bedövande sprutor.

Skulle vilja bedöva hjärnan samtidigt.
Destruktiva kranieinnehåll. You're useless.

Givetvis,

han kommer hem från arbetet och är vänligt pratsam precis när jag publicerat mitt utbrott á la cro-magnon.

Den emotionella högvoltsspänningen här hemma får mina hår att einsteinas och musklerna ticsa av återhållet ursinne. Jag skulle helst grabba tag i yxan och klyva skallar men eftersom det är mer en perverterad fantasi för stunden - inte ett hållbart scenario, så skiter jag i det och gnager mig istället djupare in i aggressionen. In i märgen. Suger vätskan ur benet, begraver det i trädgården tillsammans med kattens alla halvruttna råttlik. Bara igår fann vi en enorm gnagare med svansen reptjockt ringlad; fullkomligt intakt sånär som på ögonen. De var uppätna. Utslitna. Jag slängde kadavret i komposten och gick resten av söndagen omkring och tänkte på hur katten gör när han selektivt enbart pillar sönder råttögonen; punkterar loberna med klorna och slurpar i sig the best bits. "Du är fan grotesk" väste jag åt katten när han kom fram mot eftermiddagen; loj och självbelåten i rörelserna. Han gäspade bara käkknakande, vände sig om och visade mig rövhålet. Lika bra det. Jag är inte i behov av något dreglande jävla kärleksmonster som lägger sig på min bröstkorg och tigger kel; kan knappt musta tålamod nog att sitta still här framför datorn eftersom yxfantasin fortfarande är livlig. Tänk bara. YX-YX-YX. Tror jag skulle behöva minst tre slag för att komma igenom skallen. Är vek. Mina armar enorma av fett, inte muskler. Jag kan knappt göra en riktig armhävning med tårna i golvet eftersom överarmarna börjar skaka okontrollerat och jag tillslut slår hårt ner med hakan först.

Vem som förtjänar att få hemisfärernas blodigt separerade?
Does not matter. Idioten är en ofrånkomlig del av mitt liv som bara betett sig såsom han alltid beter sig; ogenomtänkt, egocentrerat och enfaldigt. Jag är i och för sig väl medveten om att mitt sociala nätverk är modell nano och att ni inte har några som helst problem att lista ut att det är min far som är det jävla mongot; men ja. Jag försökte hålla det lite outtalat. Lite ospecifikt vredesdarrigt. But who the fuck am I kidding? Och varför tillåter jag mig själv att bli såhär arg igen? Bara för att han de senaste dagarna varit en demon med tjära sipprandes ur porerna; nattsvart i blicken och giftet bolmandes ur näsborrarna; bara för att han återigen bevisat hur emotionellt inkompetent och inskränkt han är. Varför bli arg? Jag vet det här redan! Jag känner honom. Jag känner de jag älskar; deras brister, hur snitsigt de kan såra mig och andra. Det mänskliga psyket är knappast perfektt avvägt med kärleksfull empati som dess glödande centrum; jag hyser inga inbillningar. Och jag är verkligen inte den som in i det sista tror att folk kan förändras. 'Cause they don't.

Ändå är det lika slitsamt varenda gång pappa intensifierar sina dåliga sidor; jag orkar inte ignorera honom, orkar inte blunda och handviftande säga "Jaja, snart skärper han sig - det gör han alltid" för det TÄR. Han tär. Han är som en jävla parasitväxande svamp som tränger in i blodomloppet och får abnorma svulster att gro på alla mina nerver; vidriga vårtknottror av ilska, frustration och ond bråd mordlängtan. Och allra värst när jag ser min mor bli sårad av hans obetänkligheter; hur hon absorberar hans idiotismer som en torr disktrasa och sedan blir tungfotad och mörk.

Vad han sagt; hur han betett sig är av mindre vikt.
Pappa är pappa. Vi vet alla att han har sina känslomässiga haverier; sin bristande förmåga att se kontext; hur han är fullständigt blind inför sin egen pompösa enfald och hur vi runtom blir sårade. Och att han inte HÖR VAD MAN SÄGER HUR HÖGT MAN ÄN SKRIKER RÄTT I HANS JÄVLA ÖRA!

Jag bara hatar att han aldrig lär sig.
Och jag hatar att gå omkring och hata.
Vad han fick till Fars Dag? Inte ett jävla dugg.

Kaffe. Check. Förrintande tomhetskänsla. Check. Läsa platsannonserna och känna sig obeskrivligt värdelös. Check. Ignorera skolarbetet eftersom hjärnan är ett virrvarr av nonsens. Check. Inte ha någon jävla blogglust.

Che-fucking-ck.

Jag gick omkring; novemberdimman gråtät och ljuset bristfälligt. Kameran otillräcklig. Minns inte nu varför jag ens gick ut överhuvudtaget; blev inte lugnare, mådde inte bättre. Har hela kvällen burit den här vidriga känslan av isolering; ekande ensamhet. Och det känns knappast bättre nu när klockan är midnatt, alla sover; min lampa flackar osäkert och jag inte ens kan finna tröst i att höra danielrösten genom telefonluren. Hjärtat fortsätter bara att krampa obegripligt i bröstkorgen och jag vet inte vad jag ska göra med all den här vältrande jävla tomheten som stinger bakom ögonen. Helvete, helvete, helvete. Måste jag verkligen vara den här sortens människa? Instabil. Rädd. Ynklig.

Allting är främmande i natt. Alla.